Kärleken Är...
Strax efter midnatt, och jag ger er denna bild:
Min älskade Korall som bebis.
Redan när dom föddes så hade jag bestämt både namn och smeknamn till honan jag skulle behålla. Sävast Kärleken Är Stark skulle hon heta, kallas för "Kiara", uppkllad efter en av de underbaraste långöron som någonsin skuttat på vår jord...
Och när Lana nedkom med 7 små underbaringar, så var hon där. En helt perfekt, japanbrokad individ. En liten kopia av "orginalet", men av andra linjer, och mycket yngre. Måtte det bara vara en hona!!
4 veckor senare var det klart. En hona, pigg och glad och enormt gosig...
Men någonting blev på tok... En dag när jag kom ut, så la jag helt plötsligt märke till en v de andra små skruttarna... Den satt där i dörröppningen och plirade på mig med sina små, ljusblå ögon.
Visst hade jag sett den förr, men just då var det som om jag såg henne för första gången. Den madagascarbrokade honan med vita öron. Och jag blev kär.
I samma veva fick jag ett mail från en tjej som undrade om Kiara fanns kvar att tinga, och vips, så hade Kiara helt plötsligt hittat ett nytt hem.
Den vita bebisen skulle också ha ett kärleksnamn... Hon fick det näst finaste, Sävast Kärleken Är. Smeknamnet blev Korall, det finns en historia bakom det också, men låt mig säga så mycket som att det bor en liten Korall i oss alla...
Ett minus med Korall är att hon blev minst i kullen, men om man bortser från Smulan är hon nog den som är mest lik sin mor. Lana, som är min ögonsten och mitt ALLT här på jorden...
Kiara heter numera Daisy, och har fått flytta ännu en gång, till Hanna, där hon har det jättebra. Ibland när jag ser på henne funderar jag faktiskt på hur det skulle ha blivit om jag hade behållit henne, men jag har inte ångrat mitt val en dag. Korall är min, MIN, och kommer alltid vara det. Det är här hon är född, precis som sin pappa... Det är här hon har vuxit upp, sovit i mattes säng, bitit matte i handen, sprattlat och klösts och gud vet vad... Det var här hemma som hon hoppade sitt första hinder, som hon utforskade världen med sina syskon för allra första gången...
Korall är för mig Glädje, Kärlek och Lycka.
Speciellt en dag som denna. Hon var ju ingen självklar hoppstjärna från början, lite "trögstartad". men efter några intensiva veckor hos Wilma (Tusen tack min vän!) så tog det fart.
Idag är jag stolt uppfödare till en nybliven MSV-kanin, som även tagit sin första pinne i längd. Precis som mamma en gång gjorde på just Skördedagarna...
Ska bli oerhört kul att i fortsättningen få föra Korall i medel. Min fina, älskde lilla tjej. Som en gång var en liten, liten Bebis... <3
Hur det gick för resten av kaninerna på tävlingen??? Det får ni veta imorrn! =)
Min älskade Korall som bebis.
Redan när dom föddes så hade jag bestämt både namn och smeknamn till honan jag skulle behålla. Sävast Kärleken Är Stark skulle hon heta, kallas för "Kiara", uppkllad efter en av de underbaraste långöron som någonsin skuttat på vår jord...
Och när Lana nedkom med 7 små underbaringar, så var hon där. En helt perfekt, japanbrokad individ. En liten kopia av "orginalet", men av andra linjer, och mycket yngre. Måtte det bara vara en hona!!
4 veckor senare var det klart. En hona, pigg och glad och enormt gosig...
Men någonting blev på tok... En dag när jag kom ut, så la jag helt plötsligt märke till en v de andra små skruttarna... Den satt där i dörröppningen och plirade på mig med sina små, ljusblå ögon.
Visst hade jag sett den förr, men just då var det som om jag såg henne för första gången. Den madagascarbrokade honan med vita öron. Och jag blev kär.
I samma veva fick jag ett mail från en tjej som undrade om Kiara fanns kvar att tinga, och vips, så hade Kiara helt plötsligt hittat ett nytt hem.
Den vita bebisen skulle också ha ett kärleksnamn... Hon fick det näst finaste, Sävast Kärleken Är. Smeknamnet blev Korall, det finns en historia bakom det också, men låt mig säga så mycket som att det bor en liten Korall i oss alla...
Ett minus med Korall är att hon blev minst i kullen, men om man bortser från Smulan är hon nog den som är mest lik sin mor. Lana, som är min ögonsten och mitt ALLT här på jorden...
Kiara heter numera Daisy, och har fått flytta ännu en gång, till Hanna, där hon har det jättebra. Ibland när jag ser på henne funderar jag faktiskt på hur det skulle ha blivit om jag hade behållit henne, men jag har inte ångrat mitt val en dag. Korall är min, MIN, och kommer alltid vara det. Det är här hon är född, precis som sin pappa... Det är här hon har vuxit upp, sovit i mattes säng, bitit matte i handen, sprattlat och klösts och gud vet vad... Det var här hemma som hon hoppade sitt första hinder, som hon utforskade världen med sina syskon för allra första gången...
Korall är för mig Glädje, Kärlek och Lycka.
Speciellt en dag som denna. Hon var ju ingen självklar hoppstjärna från början, lite "trögstartad". men efter några intensiva veckor hos Wilma (Tusen tack min vän!) så tog det fart.
Idag är jag stolt uppfödare till en nybliven MSV-kanin, som även tagit sin första pinne i längd. Precis som mamma en gång gjorde på just Skördedagarna...
Ska bli oerhört kul att i fortsättningen få föra Korall i medel. Min fina, älskde lilla tjej. Som en gång var en liten, liten Bebis... <3
Hur det gick för resten av kaninerna på tävlingen??? Det får ni veta imorrn! =)
Åsikter
Trackback
