Någonting som jag precis störde mig på en hel del, och som är ett återkommande störningsmoment i min värld, det är just att se hur tokigt vissa människor agerar i många situationer.
Inom hästvärlden lär vi av varandra - Vi "äldre förmågor" lär upp kommande generationer, vi blir deras inspiration, och ibland även deras GUD!
Oavsett vi vill det eller ej - är vi "äldre", dvs om vi har yngre eller jämnåriga stallkompisar, som vi ska lära upp eller "fostra", så är vi en FÖREBILD!!
Jag har hört uttrycket - Jag VILL inte vara någon förebild, jag är ju bara jag.
Men se, har man det tänket, så är nog inte hästsporten en så bra hobby att syssla med. Alternativt kan man sätta sig någonstans uti bushen, avskärmad från allmäntheten, och hålla sin hästhobby hemlig för resten av världen. Endast på det sättet kan man undvika att bli en FÖREBILD för andra, och inte ens det är 100% vattentätt...
Låt oss utreda vad en förebild är:
Hästvärlden är hård, full av skitsnack och "sämre hästar". Rider du bra, men din häst håller inte måttet - Då är du DÅLIG!! Och har du en bra häst, men du själv har en dålig dag, då är det också DU som är DÅLIG!
ja, så funkar hästvärlden. Skyll inget på hästen, skyll på ryttaren.
Därför har JAG personligen tagit ett lagom avstånd till allt vad tävlingsverksamhet heter. Jag tycker det är kul att delta på lokal nivå. På klubbnivå. Och miniklubb-nivå är nog allra roligast, eftersom det är där de flesta BÖRJAR! Första kontakten med tävling, på en lagom lätt nivå som passar de flesta. Det ska vara ROLIGT, det ska inte bli alltför mycket krav.
Tävling i all ära, men man MÅSTE faktiskt inte tävla för att bli en bra ryttare och hästmänniska. Bakom varje framgångsrik tävlingsryttare står en instruktör, en hästskötare, och en hel hög med supporters. Plus en otroligt duktig fyrbent kompis - Hästen!
Visst, instruktörer idag tävlar oftast själv - Det är kanske det som krävs för att få inspiration till att "dela med sig" av sina egna kunskaper. Hästskötaren har ju självklart också någon form av häst- och ridvana, annars skulle det aldrig funka.
Och då kommer frågan - Vem är den egentliga förebilden av dessa 3 - Tävlingsryttare, Instruktör, Hästskötare??
Naturligtvis säger vi Tävlingsryttaren. OCH Instruktörern. OCH Hästskötaren!!
Alla tre är förebilder, fast kanske på olika nivå?
Det tänker man sällan på, när man ser Rolf Göran in action i OS till exempel. Att även han har en förebild, någonstans. Och att hans förebild har en förebild. För utan förebild, så skulle ingen bli inspirerad till någonting.
Tillbaka till det som stör mig då:
Förebilder som vägrar ta på sig rollen som förebild!! Som "gör vad dom vill", för att det är kul. Visst, det ska vara kul att umgås med hästen och rida. Men då tycker jag också att det ska vara ömsesidigt, hästen ska också tycka det är kul.
Och jag tror inte att en häst känner så mycket glädje när ryttaren drar på sig ett par sporrar "för syns skull, och för att de kanske behöver använda dem". Jag tror inte att hästen förstår varför den ska ha luva på sig under ett vanligt ridpass - Bara för att det matchar så bra. (En luva är förövrigt ett sätt för oss ryttare att stänga ute en massa ljud för hästen i vissa situationer, till exempel vid tävlingar. Vad är poängen med att ta bort en massa ljud för dem inne i ridhuset, bara för att det är snyggt??) Och jag tror faktiskt inte att hästen bryr sig ett dugg om att martingalen är brun, men passar bra, jämfört med att martingalen är svart och matchar sadeln, men alldeles för kort. (För kort martingal = Tappar fumnktionen och kan i värsta fall bli ett hinder för hästen).
Jag tror inte att hästen fattar ett dyft av att den blir riden barbacka, får tokgaloppera varv efter varv med en halvskrikande ryttare på ryggen. Och jag tror definitivt inte att den uppskattar att bli utlånad till höger och vänster, dvs när 4 olika kompisar till ägaren får sitta upp och "prova" 10 minuter var av ett timmes långt ridpass.
Inte ens ridskolehästarna behöver stå ut med det. De har oftast varsin ryttare, i de 45 minuter som lektionen pågår, och som dessutom förhoppningsvis använt lite tid före lektionen att göra iordning och lära känna den, eller tar hand om den efteråt.
Tankar för och emot ridskolehästar bollas dagligen i vardagen - Några tycker synd om dem, några älskar en del och hatar en del- Smaken är som baken - Delad, men vem har RÄTT??
Finns det ens ett rätt och fel i det sammanhanget??
Mycket av ansvaret för ridkolehästen ligger ju på instruktören - Kanske även den största förebilden på ridskolorna. Det är intruktörens "jobb" att lära eleverna rida, och kanske även lära eleverna att rida alla hästar på samma sätt - Just för att det inte ska skapas en massa förvirring hos hästen, och att varje ryttare gör olika.
Där kommer vi helt plötsligt in på rutiner. Om alla gör på samma sätt, så känner hästen igen sig. och känner hästen igen sig i alla situationer, så uppstår ingen otrygghet. En trygg häst = en glad och säker häst.
Framförallt säkerheten är en aspekt som jag ibland skulle önska att man kunde banka in i folks huvuden! Långt ifrån alla har säkerheten i fokus - och oavsett om det beror på lättja och lathet, dumdristighet eller okunskap, så är det lika illa i alla fall!
Vem har inte hör det gamla ordspråket: "barn gör inte som du säger, barn gör som du gör". Enkelt, vilken idiot som helt kan förstå meningen i det. Om JAG, INSTRUKTÖREN, kan leda den stora hästen utan grimskaft - Då kommer även någon yngre förmåga, som sett mig göra det, att göra likadant. För jag säger en sak, men gör en annan, så varför ska då h*n behöva göra som jag säger??
Sen finns det också de självutnämnda förebilderna - Som gör allt för att bli "idol". Då måste man vara "cool", man måste klä sig rätt, göra allt på "rätt sätt", och framförallt prata vitt och brett om sig själv för att framhäva sin egen person och sina egna begåvningar.
Man kan ju rida med sporrar, för att visa andra hur cool och duktig man är, för att man är nog gammal och nog kunnig för att rida med dem - Utifall att man skulle behöva dem. (Men om man inte är säker på om man behöver dem eller ej,. varför provar man sig inte fram först, istället för att från börjar ta för givet att de behövs??) Oj, så coolt att kunna rida med sporrar, men jag uppskattar mer ryttare som faktiskt försöker rida utan sporre, och som gör sitt bästa. Det är dom som förtjänar respekt.
Respekt är inget du bara kan få - Du måste förtjäna det. och genom att vara en bra förebild - Följa säkerhetsföreskrifter, lära andra det som du kan, bemöta alla på ett sätt som du själv vill bli bemött på, samt visa häst och medmänniskor hänsyn - Det kan man komma jäkligt långt på!
//Instruktören.
