Kajza Degerman

Det här inlägget har jag varit inspirerad att skriva oerhört länge nu. Jag har filat på det i några dagar, och nu när det publiceras för er är det förmodligen färdigt.

Det finns ju flera tusen barn, ungdomar och vuxna där ute i cyberrymden, som har anknytning till hästvärlden på ett eller annat sätt. Några kanske bloggar om sin vardag, några kanske begränsar sig till att endast skriva om det i sina statusar på facebook, och några vill helst inte skylta med sitt hästintresse.
Av det som jag har sett i bloggar osv, är att flest (rätta mig gärna om ni tycker att jag har fel...) som bloggar har egen häst, men många bloggar också om sköthästen eller favorithästen på ridskolan.

Det här inlägget riktar sig till dig, som ser ner på ridskolehästen/ponnyn, och tycker att ridskolor endast är till för loosers.
Om du är av den åsikten att ridskolor också har rätt att existera, fortsätt gärna läsa.
Och om du är av den åsikten att Ridskolor och dess hästar är det bästa som finns, då vet du antingen allt om det som står här. Läs gärna vidare, och se om du delar min uppfattning.

Således kan vi konstatera, att oavsett om du älskar/ogillar eller inte har någon åsikt om ridskolor och dess hästar/ponnyer, så är detta inlägget riktat till DIG. =)

Jag talar nu av egna erfarenheter. All text i det här inlägget är mina åsikter, hur jag ser på sker och ting. Om du har egna uppfattningar och tycker att jag är helt ute och cyklar - Kommentera gärna!

Jag har ridit sen 9-års ålder. När jag var 14 år blev jag hjälpinstruktör på vår ridskola. Fick möjlighet att börja klättra på stegen, där man egentligen börjar som stallvärdinna, sen går upp och blir hjälpinstruktör, för att till sist kunna titulera sig idéell instruktör, och få ha egna ridgrupper att jobba med, på olika nivåer.
Att bli hjälpinstruktör öppnade en helt ny värld för mig. Från att "bara" vara ridelev/skötare på RS-häst, som kom och pysslde med favorithästen några gånger i veckan, och red (helst på favorithästen) en dag i veckan, fick jag en ansvrspost att fylla. Jag fick möjligheten att gå med och hjälpa en instruktör med en eller flera ponnygrupper, se, lära och även praktisera lite själv. Till en början när man inte var så van, så fick man mest stå och "leka kon" eller korrigera sitsar och handställningar. Sen blev det mer avancerat - Träna ögat, se fel och brister och lära sig hur man rättar till dem - planera och genomföra egna lektioner under tillsyn av ansvrig instruktör, rida i täten på uteritter. Sånt tycker jag om, än idag, kanske tack vare att jag fick börja tidigt och fick således en bra grund att stå på.
Hösten när jag fyllde 18 år hade jag nått de översta pinnarna på stegen - Jag fick 2 EGNA ponnygrupper att undervisa!
Jag minns än idag hur nervöst och pirrigt det var att gå in och möta mina nya - och alldeles egna - ridelever för första gången. Nu var det JAG som var ansvarig, JAG som bestämde. Det föll på min lott om dessa ungar skulle lära sig rida eller inte.
Såhär 7 år efteråt kn jag stolt meddela, att alla elever som jag hade då red kvar hos mig i 3 år innan jag bytte dag och fick nya grupper, och några av dem har idag avancerat och blivit hästägare själva, några har medryttarhästar, och några har till och med läst vidare på ridgymnasium och dyl. Det gillas. =)

Men nu var det inte om mig jag skulle skriva en novell, utan det var om mina kollegor - nämligen Ridskolehästarna!

 

I all ridskoleverksamhet finns ett endaste verktyg, som måste fungera för att verksamheten ska fungera. Hästen.

En ridskola utan hästar, är ingen ridskola. En ridlektion utan häst, är som en joggingtur utan ben, eller en simträning utan vatten.

Kort sagt, Ridskolehästen är det viktigaste vi har!

 

Vad jag värdesätter mest hos våra ridskolehästar, är att alla är olika. Vi har den "lata", lugna varianten, som vem som helst kan finna trygghet på. Vi har lite piggare varianter, dels den som bara är pigg, men okomplicerad, och så har vi den som närmast verkar vara en hel vetenskap att förstå sig på, och som kräver mycket för att man ska hitta knapparna. Vi har den smarta, sluga varianten, som har många knep för att slippa undan arbetet, och så har vi stjärnan som kan, och vill, och som alltid gör sitt bästa.

Eller, sitt bästa gör de nog allihop, varje dag, beroende på förutsättningar och dagsform.

 

Vad som är otroligt viktigt, med ridskolehästarna, det är att man, som elev, lär sig att uppskatta alla individer för det dom är. Det finns inga dumma hästar, det finns bara olika individer. Och lär man känna olika individer, lär sig rida på olika hästar, då lär man sig rida. Sitter man ofta på en lat häst som man behöver "sparka igång", så kan det bli lite olyckligt när man väl hamnar på den pigga kraken som bara tål en lätt skänkel... Sitter man ofta på en ponny som inte riktigt vill lyssna på bromsen, så blir det olyckligt när man väl hamnar på en häst med känslig mun.

 

Jag personligen blir oerhört ledsen och arg, när jag hör folk som klankar ner på ridskolehästen - Den är dum, den är trög, den är typ puckad - Sånna hästar har vi inte på våran ridskola!! Och tycker man det, så behöver man faktiskt inte rida på dem heller. Då förtjänar man inte att få rida på dem. Den eleven skulle jag vilja sätta på en träbock under en period, så kanske den lär sig att uppskatta den underbara varelsen. Eller så tröttnar dom, och slutar. 

men frågan är, vem har egentligen hästintresset?? Den som bara är intresserad av ridningen, och som surar ihop om den inte får rida favoriten, eller den som biter ihop, sätter sig på anvisad häst, och gör sitt bästa tillsammans med den? Den som Inte lägger många minuter på borstningen, eller den som kommer i god tid till lektionen för att hinna pyssla så mycket som möjligt med hästen innan lektionen??

Ja, det finns ju så många olika sorters människor också, liksom det finns olika sorters hästar.

 

Summan av kardemumman är ändå densamma - Lär vi oss älska och värna om våra kära kompisar, ridskolehästarna, så får vi inte bara välmående individer som trivs - Vi blir även lite gladare själva. Hästar gör oss glada, och speciellt när man får vara med om den där speciella känslan av att sitta upp på ett djur som väger 600 kg, och bara genom små, små signaler kunna bemästra och styra den. Det är kärlek, på hög nivå, och den känslan lever man länge på.

 

Säkerligen en ridskolehäst. Även den duktigaste ryttaren har ju börjat i någon ände, och jag hoppas verkligen att alla som tävlar på hög nivå, som någon gång börjat sin karriär som ridskoleryttare, kommer ihåg sina gamla ridskolekamp, när de står där i rampljuset några år senare...

 

Ridskolehästen är bäst. Ingen protest. <3