Kloka ord!
Precis sett klart på Ponnyakuten, och vill absolut ge Tobbe Larsson en stor applåd för hans uttalande om rädsla...
"Den storsta rädslan är nog att man ska misslyckas. Men man måste få misslyckas för att kunna lyckas"
Sant, till 100% !! Jag tror att många, främst barn och ungdomar, sporrar sig själv alldeles för hårt, känner ett alldeles för stort behov av att "hävda sig" mot andra, så det lilla misslyckandet kan bli avgörande för den fortsatta "karriären" inom hästsporten. Det lilla misstaget kan till och med leda till att man helt enkelt lägger av.
Självklart får man misslyckas, oavsett om det gäller att rida en klass hoppning felfritt, att rida en dressyrklass med godkända poäng (främst ur sin egen synpunkt) eller att övervinna eventuella hinder i hanteringen av sin häst. man måste veta vad som är fel, och få känna på det, för att kunna känna igen känslan "RÄTT".
Men jag tror också att det är oerhört viktigt att man faktiskt har någon form av krav på sig själv för att kunna komma framåt, om än de måste vara realistiska.
Har man en egen häst, så kan det kanske vara realistiskt att sikta mot SM, eller vart man nu vill komma. Men jag tror att det är viktigt att man skyndar långsamt - Rom byggdes inte på en dag, dewn bästa utvecklingen är den som går stadigt men sakta, istället för att skynda på, få bakslag och hela tiden glida ner till ruta ett igen.
Om man rider ridskolehäst 2-3 dagar i veckan så kanske det inte är realistiskt att sikta mot högre hoppklasser?? Där kanske man hellre ska sikta på att åka på 3-4 tävlingar på ett år, hoppa lite lägre klasser, men känna att man faktiskt får igenom det som man tänkt - Vägar, tempo, samt att man får lära sig hur just den hästen fungerar på bortaplan.
Oavsett vad man har för mål, och hur långt man strävar, är väl det som räknas att man faktiskt har kul tillsammans med sin häst och sina vänner. Att man är ödmjuk, och lär sig uppskatta och ta emot den hjälp och det stöd som man faktiskt har att hämta i varandra. Och framförallt, att man faktiskt kan finnas där för sina vänner också. På så sätt blir väl allt mycket roliga, för hur är det man brukar säga? "Delad glädje är dubbel glädje!"
En Miniklubbtävling är oftast början på karriären... Och vissa nöjer sig med den nivån, just därför att det kanske är den bästa formen av tävling - Man tävlar endast mot sig själv, utan stress. Man kan sätta upp olika mål från gång till gång, och man märker av ev utveckling termin för termin. Hiss till den tävlingsformen!!
Åsikter
Trackback
